Bakgrund

Tidsbegränsade anställningar är inget nytt påfund som Annica Ramström påpekar i de ovan länkade blogginläggen. Däremot är den stora omfattningen de används i ny till sin karaktär, framför allt i den utsträckningen att det primärt är unga (enligt EU-statistik 15-24 år) som på ett eller annat sätt befinner sig i en tidsbegränsad anställning.

Allmän visstidsanställning, vikariat, säsongsanställning, provanställning. Det är de anställningsformer som idag ryms under paraplybegreppet visstidsanställningar. Projektanställning är inget juridiskt begrepp eller anställningsform utan avser i dagligt tal allmän visstidsanställning.

Idag tillåter den svenska lagstiftningen att dessa anställningsformer missbrukas och en person kan med olika anställningsformer vara anställd under obegränsad tid utan att ha rätt till fast anställning. De ändringar som föreslogs av regeringen och som godkändes av riksdagen 2007 i Lagen om anställningsskydd (LAS) möjliggjorde detta missbruk.

Ändringarna som infördes i lagen var i korthet:

• Allmän visstidsanställning infördes som anställningsform, det innebar att arbetsgivaren inte längre behövde motivera varför anställningen skulle vara tidsbegränsad istället för tillsvidare.
• Kravet på att visstidsanställningar skulle vara motiverade av arbetets särskilda egenskaper eller tillfällig arbetshopning togs bort.
• En person som varit anställd i allmän visstidsanställning eller vikariat i sammanlagt 2 år under en femårsperiod får sin anställning omvandlad till en tillsvidareanställning. Det är dock inte möjligt att lägga samman tid arbetat som vikarie och tid i allmän visstidsanställning. Inte heller tid i provanställning, som kan vara sex månader, får räknas samman.
• Frasen ”om det föranleds av arbetets särskilda beskaffenhet” tas bort som fortsättning efter denna mening i lagtexten om säsongsarbete: ”Säsongsarbete ska avse arbete för viss tid, viss säsong eller visst arbete”.

I och med dessa ändringar urholkades skyddet mot rullande visstidsanställningar och arbetsgivare kan i praktiken hålla arbetstagare i olika former av visstidsanställning under obegränsad tid.

Exempel: ”Person X blir anställd under sex månader på en provanställning, följt av två år som vikarie och därefter två år i en allmän visstidsanställning. Lägg till några månader i en säsongsanställning och referensperioden om fem är överskriden och en ny femårsperiod kan påbörjas.

Nuläget

2009 utgjordes 18% av Sveriges totala arbetskraft av visstidsanställda. 2006 var motsvarande siffra 17%. En siffra som stadigt ökar alltså, om än långsamt. Till största andelen är det unga och kvinnor som återfinns inom osäkra anställningar. I EU i stort uppbärs 30% av alla tillfälliga anställningar av unga människor. Totalt är 40% av alla unga människor i EU befinner sig i någon form av tillfällig anställning. Se rapporten här. Under första kvartalet 2011 anställdes i Sverige 131 000 personer, 26% av dem anställdes i någon form av tidsbegränsad anställning, trenden är alltså att nya anställningar allt oftare sker i en otrygg anställningsform. Av arbetskraften i Sverige idag är det 23% av kvinnorna som återfinns i en tidsbegränsad anställning medan motsvarande siffra för män är 16%. Att tillägga är att vi i Sverige nu också har en av Europas högsta ungdomsarbetslösheter, nära 25% av Sveriges ungdomar står utanför arbetsmarknaden. Se mer statistik som LO sammanställt här.

Min poäng är att det finns stora strukturella problem på arbetsmarknaden där framför allt unga människor och kvinnor drabbas oavsett om man är arkeolog, lärare, vårdbiträde etc.

Jag tror däremot att det går att förbättra villkoren för de som befinner sig i den allt större andelen av arbetsmarknaden som domineras av tidsbegränsade anställningar. TCO anmälde svenska staten till för brott mot det direktiv om visstidsarbete som Sverige undertecknat (1999/70/EG) 2007, kort efter att alliansregeringen röstat igenom försämringarna av LAS. De strider alltså mot EU-lagstiftningen!

Där tyckte jag att TCO agerade på ett väldigt positivt och kraftfullt sätt, tyvärr gjorde inte Saco (och DIK) detsamma.

TCO framförde också det absurda i att det idag inte är rättsligt möjligt att föra talan rörande de nya reglerna annat än i enskilda fall och tillämpningen av reglerna (Anmälan mot Konungariket Sverige, http://www.tco.se/3bcd19f1-d0bb-45c3-b80d-329861338bc5.fodoc). Rättsskyddet är alltså svagt i denna fråga. Enligt egna erfarenheter och uppgifter från DIK-medlemmar (inte enbart arkeologer) är det få som går till konflikt i dessa frågor då ingen vill bli svartmålad och riskera att bli utesluten från arbetsmarknaden av sin/sina arbetsgivare.

Detta lade jag fram inför DIK:s samlade förbundsstyrelse och kansli men bemöttes med en rätt talande tystnad och en argumentation från de centrala förhandlarna att det just nu inte går att pröva fall av missbruk av visstidsanställningar i sak med nuvarande lagstiftning. De skyllde, enligt mitt sätt att se det, ifrån sig på gällande lagstiftning och därmed är i princip varje medlem utlämnad till sig själv.

DIK, och Saco i stort, måste driva den här sortens frågor i sak även om det inte finns rättsligt underlag för det! DIK är litet ja, men lik förbannat måste DIK driva frågor som från arbetsgivares sida kan uppfattas som obekväma sloganen ”små och smidiga” får inte innebära att man drar sig för att ta en ”fight”.

I övrigt anser jag att DIK och alla andra fackförbund måste börja arbeta för att den allt större gruppen som omfattas av tidsbegränsade anställningar omfattas av samma skydd och rättigheter som tillsvidareanställda. Jag är av princip inte emot tidsbegränsade anställningar men även de måste omfattas av samma villkor som gäller för fast anställda, jag kan anse att villkoren till och med ska vara bättre för människor i otrygga anställningar, t.ex. högre lön, just för att de är otrygga och tidsbegränsade!

Här har fackförbunden i stort ett omfattande område att arbeta med och något som man måste ta tag i på allvar för att kunna säkra ett förtroende hos de yngre generationerna och kvinnor i alla åldrar som i allt större utsträckning väljer att inte gå med i facket eller att stå utanför…

Det är mot denna bakgrund man ska oss arkeologers situation på arbetsmarknaden, vi är en del av den stora strukturförändringen som nu sker på arbetsmarknaden, vi har också under en mycket längre period än andra upplevt den… Kanske bör vi nu också tillföra våra erfarenheter till den allmänna debatten?

Jag skulle för övrigt vilja se en branschorganisation för oss arkeologer… Arkeolog = legitimationsyrke! Nån som vill hänge sig åt att skriva stadgar med mig?

Annars befinner jag mig för tillfället i ortnamnsforskningens härliga värld. I arbetet till en artikel jag arbetar på ingår, förutom de daterade stockbåtarna i Skatamark och detaljstudien av miljön kring byn och dess etablering, en bebyggelsearkeologisk studie av den fasta bebyggelsens framväxt i Norrbotten. Det är ingen som arbetat på det området sedan Thomas Wallerström och hans avhandlingsarbete under 1990-talet. Då saknades de verktyg i form av GIS som vi har nu vilket möjliggör arbete på en helt annan nivå. Nu är jag inne i slutarbetet med att sammanställa ortnamnsforskningen för de medeltida byarna i Norrbotten i en databas, namnen ska kategoriseras utifrån bl.a. ursprung och en uppskattning av deras respektive etablering.

Det tar tid att sammanställa databasen men när det är klart innebär det att jag kan börja arbeta med GIS på ett mer effektivt sätt än tidigare, redan nu kan intressanta tendenser i materialet observeras både kronologiskt och även i viss mån för ursprunget av bebyggelsen.

Man har inom den äldre historieforskningen ansett att den fasta bebyggelsen (jordbruksbebyggelse på året runt-basis) etablerats på initiativ av svenska kronan, aristokrati och kyrkan som en del av en medveten politik efter Nöteborgsfreden (1323) i syfte att inlemma Norrbotten i det svenska riket. Man ansåg även att området i princip var obebott när koloniseringen tog sin början.

Denna tolkning av de fragmentariskt bevarade skriftliga källorna är för enkel och jag kan redan nu se att bebyggelsens tillblivelse är betydligt mer komplicerad än denna med ett oerhört varierande tidsdjup och ursprung. Arbetet fortsätter…

Försäljningen överklagas med rätta av en rad personer i kommunen då den bryter mot kommunallagen. Ändå får man inte rätt i förvaltningsdomstolen utan måste överklaga ytterligare en instans. Under tiden så piskas det upp vad som närmast kan beskrivas som en hat-kampanj mot de som överklagar försäljningen, bl.a. startas en Facebook-grupp med namninsamling för att mota överklagan och t.o.m. går en kommunpolitiker ut i lokaltidningen och menar på att det borde vara förbjudet att överklaga. Man menar att de som överklagar inte vill ha en camping i Kristinehamn. Det man alltså inte förstått eller inte vill förstå är att det man överklagar är den uppenbara korruptionen och felaktigheten i försäljningen och slöseriet med skattepengar.

Inte nog med det, i och med att försäljningen överklagats har inte köpet genomförts. Ändå har Sommarvik AB tagit över driften av campingen och fick en fin campingsäsong 2011 där man tog alla intäkter, utan att det finns ett arrendeavtal skrivet med kommunen! Samtidigt vägrar Sommarvik att betala el, vatten, avlopp och sophämtning. De kostnaderna får kommunen och därmed skattebetalarna stå för.

I programmet får man även veta att kommunen agerat på liknande sätt vid uppförandet av badhuset och försäljningen av stadshotellet. Man får intrycket av att man satt det i system, att särbehandla enskilda näringsverksamheter och slösa bort våra skattepengar som annars kunde ha lagts på skolor, sjukvård, äldrevård….eller till driften av den kommunala campingen.

Perspektiv

Jag tycker mig kunna se en tendens när det gäller politiken och det politiska arbetet idag där det inte längre handlar om långsiktighet, en vision om ett Sverige om 10, 20 eller 30 år, man har inga idéer som sträcker sig längre än till nästa val. En sittande regering som prioriterar att karakterisera sig som regeringsbärande mer än något annat. Det man är ute efter är makten för maktens egen skull. Man bryr sig inte längre om att försöka förklara politiken man för, varför man tar vissa beslut och i vilken riktning de syftar. Istället försöker man genom bländverk och förställning att föra väljarna bakom ljuset.

I takt med att politiker har blivit ett yrke alltmer än vad man ser det som en förtroendepost har nepotismen och därmed korruptionen tagit allt starkare steg in i våra beslutande församlingar. När motiveringen för att bedriva politiskt arbete är att göra ”karriär” blir jag orolig. Det är inte längre ideologin som styr, det är ersonliga ambitioner och mål som driver en och som även kommer att påverka ens agerande i klättringen uppåt och vid ansträngningarna för att hålla sig kvar vid maktens köttgrytor.

Tyvärr är det så idag att vi, alldeles tydligt, har en ”politisk adel” som den nu avlidne DN-kolumnisten Anders Isaksson beskrev i boken med samma namn.

Det är dock inte den politiska adeln som utgör grundproblemet. Problemet ligger i sedan länge etablerade strukturer. Det nätverk av lojalitet, tjänster och gentjänster som utgör svensk politik idag fungerade medan politiker fortfarande hade en förankring i det verkliga livet. Det fungerade i en tid då demokratin inte var något självklart och något som man ständigt var tvungen att kämpa för. Där en valförlust kunde tas för man hade ett vanligt jobb att falla tillbaka på. Idag ser man snarare demokratin som ett medel i en personlig karriär än ett mål.

Detta nätverk kan t.ex. karakteriseras av Saltsjöbadsandan som på sin tid var något unikt och som gjorde Sverige modell för andra länder. Detta, då, unika samförstånd mellan regering, fackföreningar och näringsliv ledde Sverige till välstånd och bl.a. till att företag som Ericsson nådde sådan framgång.

Idag leder dock detta system till korruption. I takt med att politiker har blivit ett yrke har också samförståndet mellan regering, fackföreningar och näringsliv snabbt visat sig förödande för demokratin. Politiker sitter på dubbla poster, man kan utan hinder gå in i näringslivet och lobbyverksamhet omedelbart efter avslutat uppdrag (även i Försvarsmakten), toppar inom fackförbunden går in lika lätt i arbetsgivarorganisationer etc. Synen på det allmänna ägandet och förvaltandet av skattemedel urholkas vilket alla skandaler påtalar tydligt.

Ett ypperligt exempel på behovet av att en förändring av detta nätverk som idag göder korruption utgörs av tillsättandet av regeringens välfärdsrådgivare. Utnämningen kom mitt i de värsta turerna kring Carema och den ohållbara situation som avregleringen av äldrevården lett till. Man utnämnde Henrik Borelius, vd för Attendo Care, Caremas största konkurrent och minst lika god aktör i vanvårdshärvan. Borelius ska ingå i det s.k. Välfärdsutvecklingsrådet som ska ge regeringen ”stöd i frågor som rör kvaliteten inom och utvecklingen av välfärden inom vård- och omsorgssektorn”. Förutom detta är han också bror till den förre ministern Maria Borelius. Läs mer i följande blogginlägg.

Hot mot demokratin?

I grund och botten anser jag att om utvecklingen fortsätter, som den verkar göra, så utgör de existerande strukturerna i kombination med det beskrivna scenariot ett reellt hot mot demokratini Sverige. På många sätt bär utvecklingen tydliga drag av korporativism vilket i sin mest renodlade form begränsar individens fri- och rättigheter i oerhört stor grad. Ett politiskt system med hög grad av korporativism kännetecknas av att den beslutande makten i samhället ligger hos representanter för olika grupper i samhället, t.ex. näringsliv eller arbetarorganisationer. Principen ”en-man-en-röst” existerar inte.

Jag tycker det finns oroande drag av utveckling mot ett sådant samhälle. Det är allt färre som engagerar sig partipolitiskt och fackligt. Detta att lägga vid sidan av ett sjunkande valdeltagande sedan 90-talets början. Jag ser det som ett misstroendevotum mot dagens politiska system. Man känner inte att det spelar någon roll, man känner att man inte kan påverka det politiska skeendet med sin röst. En ofta upprepad mening är ”det är ju ingen skillnad mellan partierna ändå”. Vilket också är, tror jag, en konsekvens av den beskrivna strukturen.

Samtidigt som den enskilde väljaren har reducerats till att välja mellan i partier som bedriver en politik med hårfin skillnad har också inflytandet av lobbyverksamhet i olika former ökat. De mycket suspekta relationerna mellan vårdföretagen och moderaterna får ses som ett utslag för en framgångsrik lobbyverksamhet och för existensen av ett numera korrupt nätverk. Lobbyism är idag oreglerat i Sverige, den får bedrivas utan några som helst hämningar. Detta innebär att påverkansmöjligheterna ligger hos dem som har kapital att bedriva påverkansarbete.

Avståndet ökar alltmer mellan den folkvalde som ska representera den vanliga Svensson, både i geografiskt och socialt hänseende. Förtroendet för demokratin urholkas.

Dags att ändra spelreglerna

Vi måste faktiskt inse att det existerar korruption i mycket stor utsträckning i vårt politiska system idag. Vi måste inte bara inse det utan också förändra och ta bort de strukturer som tillåter förekomsten av och underlättar densamma. Samtidigt måste vi också sträva efter en högre moralisk tröskel hos våra politiker! Det är ett uppdrag de får i förtroende av oss som väljare, vi väljer inte dem för att de ska få möjlighet att göra karriär.

Hur ska vi göra?

Anders Isaksson har flera förslag för att vitalisera demokratin. Med tätare val till riksdagen, omsättning av ett antal mandat i samband med årliga kommunalval i någon landsända, skulle medborgarna dras in i politiken, retoriken verklighetsförankras och missbruket av skattepengar under valåren minska.

Om en del av partistödet gick direkt till riksdagsledamöterna skulle de stärkas i förhållande till sina partiledningar. Om det fanns en fördröjning vid beslut om skatter, förmåner och lagar skulle politiken bli robustare.

Han har en rad andra förslag också, som jag inte tänker gå in på nu då detta blogginlägg redan blivit alldeles för långt, men jag hoppas att jag kunnat driva in mina poänger och att den som nu orkar läsa hela inlägget faktiskt får sig en tankeställare om att vi faktiskt idag sitter med ett politiskt system som lider av en utbredd korruption och att den utvecklingen som jag beskrivit måste hejdas nu.

//Nils

Allt sedan dess har en rad nya arkeologiska upptäckter gett oss ytterligare några penseldrag till det nya porträttet av förhistorien i norra Skandinavien. De äldsta boplatserna har avlöst varandra, Kangos, Dumpokjauratj och nu senast boplatsen vid Aareavaara som är omkring 10 600 år gammal. Undersökningarna inför byggandet av Haparandabanan är den i särklass största exploateringsundersökningen som gjorts i Norrbotten och det gav ett helt unikt material från järnålder i Norrbottens kustland. Den exploteringen ledde sedermera till fyndet av Norrbottens första och en utav norra Skandinaviens äldsta järnframställningsplatser (2300 år), vilket gjorde att hela tillverkningsprocessen från framställningen av järnet till smidet av föremålet kunde spåras då resterna av smide och en på lokalen smidd holkyxa hittades på den intilliggande och samtida boplatsen.

De senaste årens framsteg inom forskningen har ställt en rad tidigare föreställningar på ända, bl.a. har de nämnda mesolitiska boplatserna tvingat geologerna att revidera teorierna om inlandsisens avsmältning och som nämnts ansågs den avancerade metallurgiska kunskap som uppvisades på lokalerna i Sangis inte ha funnits i Norrbotten och definitivt inte av den åldern… Än mer spännande är att järnhanteringen introducerades i en stenteknologi…

Fortfarande är det dock ändå så att det finns stora kunskapsluckor i det arkeologiska materialet, särskilt när det gäller järnålder i Norrbottens kustland. T.ex. finns det idag inga undersökta huskonstruktioner från järnålder, det finns också en väldigt liten förekomst av kustbundna boplatser från såväl äldre som yngre järnålder som troligtvis beror på inventeringarnas inriktning och inte på en faktisk verklighet. Även den medeltida perioden är till stora delar okänd, de skriftliga källorna är få och de undersökta lämningarna likaså. Endast två medeltida gårdslägen är undersökta, det ena av Gustaf Hallström på 1920-talet.

Anledningen till att det idag finns ett stort antal forskningsområden kvar att belysa i Norrbotten kan troligen föras till den tid då den uppfattning som rådde var att det i de norra landsändarna knappast hade levt eller verkat någon, att det varit ett jungfrueligt land som koloniserats av germaner söderifrån under tidig medeltid. De människor som levt i nuvarande Norrbotten sedan 10 000 år har dock under alla tider haft ett vida utsträckt kommunikationsnätverk som framför allt dominerats av en öst-västlig inriktning snarare än den nu så självklara nord-sydliga… Detta gör att den arkeologi som bedrivs i norra Sverige skiljer sig markant från den i Mellan- och Sydsverige, mötet mellan olika språkgrupper, ekonomiska system, identiteter och social organisation gör uppdraget att studera ett område som utgör Sveriges nordligaste fjärdedel till ett utmanande men ack så stimulerande uppdrag!

Fortfarande två tredjedelar av länet oinventerat och övriga delar endast förstagångsinventerade. En uppmaning till arkeologer söderöver är att börja intressera er för nordnorrländsk arkeologi, det är här det händer…

Definitionen av tillväxt enligt nationalencyklopedin:

tillväxt, ekonomisk tillväxt, ökning över tiden av produktionen av varor och tjänster i ett land, bruttonationalprodukten (BNP). Detta möjliggör på längre sikt en ökning av den genomsnittliga materiella levnadsstandarden hos landets befolkning.

Ekonomisk tillväxt ger alltså MÖJLIGHETEN till en ökning av den materiella levnadsstandarden, det är inte per definition en lagbundenhet. Det överskott som tillväxt ger i ett land, region, län, kommun etc. kan, om det förvaltas av folkvalda, fördelas för att t.ex. höja kvaliteten på sjukvården, äldreomsorgen, högre löner och nya arbetstillfällen om intäkterna kommer direkt från kommunala eller statliga bolag.

Men tillväxt kan också kontrolleras och regleras av politiker, ett ökande välstånd kan t.ex. ge möjlighet till ett högre skattetryck som i sin tur ger möjligheter till att ett större flertal får ta del av ekonomins uppgång då skattemedel kan fördelas till de sociala trygghetssystemen, skapande av nya arbeten, infrastruktursatsningar etc. Politiken är också verktyget för att reglera och rikta tillväxten inom den privata sektorn.

För att summera, tillväxt innebär alltså en möjlighet att fördela överskottet av de varor och tjänster som vi inom ett givet område producerar. Fördelningen av vårt gemensamma överskott sker genom de folkvalda.

Tillväxten

I NSD:s utmärkta initiativ till artikelserie ”Gilla Norrbotten” kan vi bl.a. läsa att det går bra för Norrbotten. Otroligt bra faktiskt. De kommande 8 åren väntas investeringar på omkring 280 miljarder kronor i länet. 280 miljarder. 1 329 nya företag startades under fjolåret.

I en rapport från regeringen kan vi konstatera att Norrbotten ökat sin varuexport mest i hela landet under 2010. 43%! Totalt har vi en varuexport på 37 miljarder för 2010 vilket för oss upp på 6:e plats i landet.

Ytterligare ett exempel är skogsnäringarna. I Norrlandslänen återfinns en stor andel av de för Sverige och EU så viktiga skogsnäringarna. Skogsindustrin svarar för 12% av Sveriges totala varuexport. 12%. Smaka på den siffran. 30% av den skogsindustrins produktion återfinns i norrlandslänen. Omsatt i miljarder kronor motsvarar det ett produktionsvärde av 55 miljarder!

Till detta ska sedan läggas gruvdriften i länet samt vattenkraften som också de producerar som aldrig förr och som näringar gör stora vinster, framför allt går de statliga bolagen LKAB och Vattenfall väldigt bra. LKAB har en stadig vinst på omkring 10-15 miljarder kronor per år och Vattenfall mellan 25-30 miljarder kronor. Vattenfall har under den senaste 10-årsperioden pumpat in 45 miljarder kronor till statskassan.

46% av Vattenfalls elproduktion i Sverige härrör från vattenkraften. 90% av den produceras i skogslänen från Värmland i söder till Norrbotten längst i norr. Enbart fastighetsskatten på anläggningarna ger staten omkring 3 miljarder per år!

Fördelningen

Hur fördelas detta överskott då? Ytterst lite återinvesteras i de regioner, län och kommuner som påverkas av dessa näringar och producerar dessa varor. Det mesta hamnar antingen i statskassan eller hos aktieägare i såväl de privata som statliga bolagen. Och för att inte glömma…överskottet går även till att finansiera bonussystem, förmånliga avtal och pensioner.

Är det verkligen bara jag som på allvar tycker att det är väldigt märkligt att privata företag får brytningsrätt av malmfyndigheter som rimligtvis tillhör de människor som bor i området? Att  utländska företag som Beowulf Mining (Storbritannien) och Scandinavian Resources (Australien) vägrar att lyssna och föra en dialog med samebyarnas representanter? Att de snarare kör dem på porten? Att privata såväl som statliga bolag överhuvudtaget kan exploatera länet utan att någon större ersättning går tillbaka till oss som bor här?

Varför säljer sig kommunerna så billigt i de fall en exploatering är på tal? Malmfyndigheterna är bevisligen ändliga resurser och i fallet med Björkholmen utanför Jokkmokk och fyndigheterna utanför Pajala är brytningstiden beräknad på ca 25 år. Det finns planer för brytning av fyndigheter med en livstid på bara 5 år! Det enda som kommunerna får i utbyte av dessa brytningar är arbetstillfällen, vinsten från försäljningen av malmen går direkt ut ur landet. De berörda kommunerna kommer att om en generation återigen befinna sig i samma situation som innan gruvetableringarna. Möjligtvis att man står med utbyggd infrastruktur som man inte har ett skatteunderlag att underhålla då alla veckopendlare flyttat därifrån, andra exempel påvisar nämligen att det inte sker någon större inflyttning utan de anställda som inte härrör från orten fortsätter vara skrivna på annan ort och veckopendlar. Därmed uteblir även större skatteintäkter.

Kommunerna och våra länsstyrelser måste ställa högre krav på återinvesteringar i samhället, att vinsterna från exploateringarna av naturresurserna i större mån kommer tillbaka till människorna som måste leva med konsekvenserna av exploateringarna. Vad är man rädd för? Om exploateringarna uteblir är man ju inte i någon sämre situation än tidigare… Det är dags att inse att det är kommunerna och lokalbefolkningen som i det här fallet sitter med trumf på hand. Ska en exploatering till skall det ske på deras villkor.

Våra folkvalda måste också börja våga ställa större krav på att en större andel av vinsterna från den redan befintliga skogsindustrin, gruvindustrin och elproduktionen ska fördelas tillbaka till länet. Om vi inom länet skulle få fördela en större andel av dessa miljarder skulle Norrbotten inte ha några som helst problem att finansiera sjukvården, upprätthålla servicen i glesbygden eller för den delen ha lika stora problem med avfolkning. En vision om en levande landsbygd och ett levande län skulle vara fullt möjlig att genomföra med en större kontroll över de enorma värden som våra naturresurser idag producerar och exporterar.

Fördomar? Kolonialism? Exemplet Norrbotniabanan

Slutligen så skulle jag en gång för alla vilja döda myten om Norrbotten som en tärande del av Sverige. Norrbotten är en motor i svensk ekonomi och utgör Sveriges största källa för råvaror och ryggraden i svensk exportindustri. Detta är tyvärr inte allmän kunskap ens år 2011 då regeringen uppenbarligen inte anser det värt att investera 25 miljarder i bygget av Norrbotniabanan över en 10-årsperiod, detta trots att privata investerare är beredda att satsa 280 miljarder under en 8-årsperiod på projekt inom länet.

Behovet av infrastruktur som Norrbotniabanan är väl motiverat utifrån det enorma transportbehov som finns. Det existerande järnvägsnätet är idag underkänt och överbelastat, norska Cargonet valde t.ex. att helt sluta trafikera Sverige på grund av höjda banavgifter och för undermåliga spår.

Kanske beror det på ignorans, dumhet, fördomar eller för att ingen av medlemmarna i Reinfeldts regering kommer från norr om Stockholm men tyvärr är det idag ett faktum att EU företräder Norrbottens intressen och behov bättre än den svenska regeringen. EU-kommissionen beslutade under hösten som bekant att den s.k. Botniska korridoren skall utgöra en prioriterad sträcka i det Transeuropeiska transportnätet vilket möjliggör en delfinansiering av 5 miljarder av de totalt 25 miljarder som Norrbotniabanan väntas kosta.

Dags att vakna upp för politiker och norrbottningar och gemene svensk på alla nivåer med andra ord! Riksföreståndaren Axel Oxenstierna lär ha sagt ”I Norrland hafva vi ett Indien”. Det speglar på något sätt synen på den nordliga landsändan än idag som ett resursområde som man kan exploatera på de till synes oändliga naturresurserna, ett kolonialistiskt synsätt som inte tar hänsyn till de boende i området och hur de påverkas. För min del accepterar jag inte detta förlegade synsätt och jag kan tillägga att det inte bara är vänsteranhängare och miljövänner som vill dra åt samma håll i frågan om infrastruktursatsningar, företrädare för dessa bolag är minst lika engagerade för bygget av en ny kustjärnväg: Boliden AB, Billerud Karlsborg AB, SCA Packaging Piteå, Smurfit Kappa Kraftliner Piteå och SSAB Tunnplåt AB.

Det borde väga tungt även hos den blå regering vi har nu.

Vi borde alla ta lärdom av historien… Den här debatten har nämligen ägt rum tidigare, i samband med byggandet av stambanan. Då var det greve Erik Sparre som menade att de var ”de rika norrlänningarna” som skulle få betala banan ur egen ficka (läs Reinfeldt eller Borg ist). Som tur var hade den dåvarande regeringschefen Arvid Posse ett vidare och mer framsynt sätt att se på frågan. Bl.a. framhöll han att Sveriges export och import hade tredubblats under de första tjugo järnvägsåren men även att jordbruket och nyttjandet av naturresurserna i norra Sverige var värdelös rikedom utan järnvägen.

Sverige skulle inte vara den välfärdssamhälle det är idag om inte stambanan hade byggts, det välfärdssamhälle vi är vana vid (men som tyvärr håller på att nedmonteras av Alliansen) kan vi glömma ifall Norrbotniabanan och andra välbehövliga infrastruktursatsningar inte blir av.

....fast tvärtom.

På deras hemsida kan även detta utläsas:

Vår vision är att Northland ska utvecklas till ett ledande prospekterings- och gruvbolag. För att nå detta mål, har vi förvärvat aktiemajoriteten i en portfölj av förstklassiga järn, koppar och guldprojekt i Sverige och Finland. Med dessa tillgångar kontrollerar vi en av de sista större underutvecklade järn-koppar-guld domänerna i Europa, vilket ger oss direkt tillgång till kontinentens växande industriella marknader.

I Jokkmokks kommun är det bolaget Beowulf Mining Plc som just nu avslutat provborrningarna och ansöker nu under 2011 om tillstånd för provbrytning av järnmalm på Björkholmen som ligger några mil nordväst om tätorten Jokkmokk. Fyndigheten, som benämns Kallak, är här i paritet med den som återfinns i Kaunisvaara utanför Pajala och därmed kommer även Beowulf, om tillstånd till fullskalig brytning ges, att bli en av de största producenterna av järnmalm i Europa.

I bägge fallen sker etableringarna inom kommuner som präglats av en ekonomisk tillbakagång och avfolkning under lång tid. Jokkmokks kommun har t.ex. krympt med mer än hälften befolkningsmässigt sedan 1950, Pajala har minskat med ca 40% sedan 1970.

Mot denna bakgrund kan jag förstå att de etableringar som nu sker tas emot med öppna armar då det ger framtidstro, arbetstillfällen och nytt liv de annars tynande kommunerna.

Det jag skulle vilja se däremot är ett mer långsiktigt tänkande bland de politiker och beslutsfattare som är inblandade i de processer som leder fram till dessa etableringar. Vi har i Norrbotten erfarenhet sedan tidigare av liknande etableringar där gruvan för en period gett samhällen nytt liv och nya arbetstillfällen för att sedan läggas ned då malmpriser sjunkit eller malmen tagit slut. När gruvan lagts ned befinner sig kommunen och samhället i en än sämre situation än innan då man står med en utbyggd infrastruktur som man inte har råd att underhålla och ett urholkat skatteunderlag då de inflyttade återigen flyttar ut.

Vi måste alltså redan nu ställa oss frågan vad som kommer att hända när gruvan inte längre finns… Ingen av de nu aktuella gruvorna har en beräknad livslängd på mer än 25 år. Vad kommer vi att stå kvar med i Jokkmokk och Pajala kommuner efter det?

Det finns exempel från bl.a. Rumänien där man ställer långt hårdare krav på de utländska företagen för att de överhuvudtaget ska vara aktuella för att få påbörja brytning. Däribland hårdare miljökrav, hårdare krav på återställning efter brytning, investeringar i lokalsamhället etc.

Varför ställer inte vi norrbottningar högre krav på de exploatörer som bedriver gruvverksamhet, privat eller statlig, på att en del av de ofantliga vinsterna som gruvorna ger går tillbaka till samhället? I nuläget så försvinner samtliga vinster ned i fickorna på aktieägare och svenska staten.

Likaledes bör vi norrbottningar även ställa högre krav på att delar av vinsterna från det statliga skogsbruket och vattenkraften bör gå tillbaka till lokalsamhället och även från de stora privata företagen som tjänar pengar på de naturresurser som finns inom länet.

Min poäng är att om vi själva fick ta större del av och ansvar för de ofantliga vinsterna som våra naturresurser i Norrbotten skapar så skulle vi kunna stoppa avfolkningen och hålla landsbygden och glesbygden levande. Norrbotten är idag en av de starkaste tillväxtzonerna i Sverige tack  vare industrin och naturresurserna men detta är inget som vi norrbottningar idag har några märkbara fördelar av.

Likaså skulle välbehövliga infrastrukturprojekt som Norbotniabanan vara fullt möjliga om länet tilläts att få del av vinsterna, infrastruktur som även industrin i länet skriker efter, operationsfunktionen på Kalix sjukhus skulle utan problem kunna bli kvar, likaså skulle inte nedskärningar inom vård, omsorg och skola behövas i lika stor utsträckning. Varför ska vi behöva begära extra medel från staten när vi de facto själva sitter på medlen för att att skapa ett levande Norrbotten?

Varför är det ingen som skriver om detta? Varför finns det ingen debatt kring fördelningen av vinster från de naturresurser som Norrbotten håller? Var är våra folkvalda? Det är vi som bor här uppe som i slutändan ska leva med den miljöpåverkan som utvinningen av naturresurserna resulterar i, det går att påpeka att åtminstone malmen är en ändlig resurs och ska vi ta del av kakan så ligger vi redan långt efter… Märk väl, jag är inte emot exploateringen av våra naturresurser men den ska ske på ett ansvarsfullt sätt där långsiktighet bör vara dygd och där vi norrbottningar får större del av vinsterna från det vi producerar.

Jag anser att vi bör få mer än en tillfälliga arbetstillfällen och ett nytt namn på Luleå Basket…

Där kan man utläsa att metoden innebär:

”att en antikvarisk kontrollant övervakar arbetet och har befogenhet att stoppa det om arkeologiska lämningar framkommer som tidigare varit ofullständigt kända”

Beslutet innebär att kulturlagret avlägsnas och dokumenteras av den närvarande arkeologen.

Texten fortsätter:

”Om det framkommer lämningar av större omfattning än vad som tidigare varit känt eller ofullständigt känt av länsstyrelsen som t.ex. gravar och husgrunder – och som därför går utöver länsstyrelsens tillstånd – får borttagandet inte ske utan en förnyad tillståndsprövning enligt 2:12 KML.”

Metoden kan enligt Riksantikvarieämbetet vara lämplig för VA-arbeten och liknande som berör fornlämningar utan synligt märke ovan jord (vissa kulturlager i städer) när länsstyrelsen anser sig ha god kunskap om dessa.

Exemplet Gammelstad

I Luleå Gammelstad har arkeologiska undersökningar utförts inom de två fornlämningarna Raä Nederluleå 330 (Kyrkstad) samt Raä Nederluleå 593 (Bytomt/gårdstomt) sedan 1968. 150 undersökningar har sedan dess berört kulturlagren i dessa fornlämningar. Majoriteten av dessa har varit i formen av schaktkontroller alt. antikvariska kontroller av redan grävda schakt (rovgrävda). Största delen av undersökningarna har utförts under 1990- och 00-tal.

Endast 4 större, yttäckande, slutundersökningar har dock genomförts under de drygt fyra decennierna av arkeologiska undersökningar i Gammelstad. Endast en av dessa har genomförts inom kyrkstadsbebyggelsen, resterande undersökningar har genomförts inom området för den äldsta prästgården.

Det mesta som vi idag vet om platsens tillkomst härrör från dessa 4 yttäckande slutundersökningar. Vi vet att en tillfällig bebyggelse etablerats på den dåvarande ön under 1200-tal. Den tidigaste mänskliga närvaron utgörs dock av ett svedjebränningslager som återfinns mot steril mark över stora delar av den dåtida ön samt på platsen för den medeltida prästgården, detta lager har daterats till sen vikingatid.

Det finns dock fortfarande stora luckor i vår kunskap om platsen, varav mycket kan tillskrivas de småskaliga undersökningarna, schaktningsövervakningarna.

Undersökningsformen innebär att vi endast får små titthål in i platsens förhistoria och historia. Att åstadkomma en överblick och erhålla ny kunskap från dessa små undersökningar är oerhört svårt. Stads-GIS-projekt, liknande det som nu genomförts på Norrbottens museum, är ett steg på vägen för att försöka sammanställa resultaten.

Problematiken

I Luleå Gammelstad är kulturlagren generellt sett ytligt liggande, de är också tunna och går inte att jämföra t.ex. med kulturlagren i en medeltida stad som Visby. 1300-tal kan i princip ligga några få cm under 1700-tal. Detta innebär att alla typer av markingrepp kan göra stor åverkan på fornlämningen.

I Gammelstad leder i princip aldrig en förundersökning i form av schaktkontroll till slutundersökning, de få slutundersökningar som har genomförts har gjorts inom schaktets begränsning. Länsstyrelsen tar, nästan utan undantag, beslut om förnyat tillstånd via telefon utan att själva besöka platsen. Ett exempel är t.ex. en intakt husgrund från 1700-tal som återfanns vid undersökningar 2010, där tog länstyrelsen beslut om att gå igenom den utan slutundersökning via telefon. Kostnaderna för en slutundersökning är också något som exploatören sällan eller aldrig är beredd att stå för, vilket också bör avstyra länsstyrelsen från att ge tillstånd till ingrepp.

Detta tillvägagångssätt har lett till att de schaktkontroller som genomförts endast i undantagsfall har genererat ny kunskap om fornlämningen. Schaktens ringa omfattning gör tolkning och analyser av funna lämningar och kulturlager i princip omöjliga. Vad är det vi daterar? Är det en anläggning? Är det ett brandlager vi hittat? Är kulturlagret avsatt inom eller utanför en byggnad? Utgör stenarna vi hittat en syllstensrad? Ambitionsnivån är i förfrågningsunderlagen uttryckligen satt efter schaktets omfattning, en ambitionsnivå som enligt mig är alltför låg.

Enligt Ulf Strucke vid UV Mitt påverkar dessutom öppnandet av ett schakt även intilliggande kulturlager, bevarandeförhållandena förändras och organiskt material förstörs. Om t.ex. ett fjärrvärmerör läggs ovanpå ett intakt kulturlager påverkas bevarandeförhållanden ytterligare pga. de förändrade temperaturförhållandena.

En billig undersökning är i detta fall alltför dyr då den inte är relaterad till den kunskap som den genererar. Essensen av KML är bevarande, ett ingrepp som inte genererar någon kunskap bör därför inte genomföras. I KML finns också kravet på att länsstyrelserna skall säkerställa att undersökningarna skall hålla god vetenskaplig kvalitet, något som jag inte kan se att de följer med agerandet i Gammelstad. Snarare känns det som att man prioriterar så låga kostnader som möjligt…

Konsekvenserna….

….är uppenbara. Om nuvarande doktrin upprätthålls av länstyrelsen kommer det inte att finnas något kvar av kulturlagren i Gammelstad om 10 år. Successivt håller vi på att gräva sönder fornlämningarna utan att vi får motsvarande mängd kunskap tillbaka. Exploateringstakten har konstant ökat, i samma takt har också respekten för fornlämningens status minskat bland de boende i Gammelstad vilket resulterat i en omfattande rovgrävning i de ömtåliga kulturlagren. Om 10 år kommer vi inte att veta mer om platsen Luleå Gammelstad än vad vi gjorde 1990 om den nuvarande metodiken upprätthålls. Sorgligt nog är det ett faktum att vi, pga. undersökningsformerna, på de senaste 20 åren knappast rätat ut några större frågetecken om en av de viktigaste platserna i Norrbottens historia, en plats som bedömdes så speciell av UNESCO att den utnämndes till världsarv 1996.

Vad anser ni? Systematisk förstörelse eller vetenskaplig undersökningar? Hur fungerar det på andra platser i Sverige?

Idag anser jag att vi långt ifrån har en god kunskap om fornlämningarna 330 och 593, alltså bör länsstyrelsen vara restriktiv i sitt användande av undersökningsformen schaktkontroll.

Norrbottens museum har utfört en arkeologisk utredning på uppdrag av Beowulf Mining inför eventuell gruvetablering i ett område mellan byarna Björkholmen och Randijaure utanför Jokkmokk. Förutom de fornlämningar som har hittats i samband med den arkeologiska utredningen kring Kallak har även ett flertal kulturlämningar hittats. Skogarna kring Kallak uppvisar även spår efter tidigare skogsbruk i form av yxfällda träd och kraftigt förkolnade trädst … Read More

via Arkeologi på Norrbottens Museum

Etnonym är ett begrepp som används inom arkeologisk forskning för att benämna mänskliga kollektiv. Termen är mer neutral än andra begrepp som t.ex. folknamn där ordet ”folk” har ett stort antal förförstådda betydelser som skiljer sig från person till person vilket gör det svårt att använda i en sammanhållen diskussion kring ämnet. Etnonym har också en bredd genom att det kan omfatta alla former av mänskliga kollektiv, däribland etniska grupper. Etnonym ska alltså inte förväxlas med begreppet ”etnicitet” eller ”etnisk grupp”  då de senare endast används för grupper som anses ha en gemensam kultur och bakgrund.

Etnonymer i Nordskandinavien

I det skriftliga källmaterialet och ortnamn som berör och härrör från ovan nämnda område finns ett stort antal etnonymer belagda: kväner, hälsingar, karelare, karjalaiset, birkarlar, lappar, terfinner, tjuder, ryssar och venäläinen (det finska ordet för ryssar). Förutom dessa etnonymer finns det dessutom benämningar som tangerar varandra och närmast kan uppfattas som låneord, lappar t.ex. är ett till svenskan inhämtat finskt ord, lappalaiset. På samma sätt förhåller det sig med kainuulaiset och det samiska gáinolatj och de ryska benämningarna kajany, kajvany och kajbany. Den samiska benämningen gárjel, ordet för karelare (karjalaiset på finska), är i samisk folktradition kopplat till små grupper av utifrån kommande människor som förföljde samerna i äldre tider.

Förutom dessa uppträder ortnamn vid Kemiälvens mynning som anspelar på medeltida svenska och tyska städer: Visby, Sigtuna och Lübeck. Vid laxfiskplatser i Torne, Kemi och Ule älvars utlopp finns det dessutom ortnamn som är influerade av tyskan vilka tolkats som uttryck för hanseatiskt inflytande över laxfisket.

Problemet med förförståelse

Det är ett dock ett reellt problem med den förförståelse vi har med oss in i tolkningen av dessa etnonymer. Forskare och populära framställningar har tagit för givet att begrepp som kvän och lapp har haft samma betydelse från deras uppträdande fram till i modern tid. De anses ha betecknat en folkstam, etnisk grupp eller t.o.m. en nation utifrån våra moderna definitioner av begreppen och de har ofta härletts till samtida etniska grupper.

För att belysa problematiken med denna brist på källkritik kan exempel tas från bl.a. imperialismens tidevarv då hela etniska grupper skapades av kolonialmakterna. De som företrädde de imperialistiska staterna var ofta skolade i de grekiska och latinska texterna vilket bl.a. ledde till att man gärna delade in de erövrade folken på liknande sätt som i det romerska riket (en tydlig influens är bl.a. benämningen tribus som romarna använde för underkuvade folkgrupper som gett upphov till engelskans tribe). Utifrån den föreställningen delade britterna in människorna vid Tanganyika i stammar vilket kom att visa sig svårt. De sistnämnda hade nämligen aldrig hört talas om de stammar som de blev indelade i, deras sociala struktur var en annan vilket inte britterna uppfattade eller ville uppfatta. Britterna lyckades dock till slut få till stånd ett antal stammar som sedan kunde få ett visst självstyre. Utifrån detta exempel framgår det tydligt att det rör sig om konstruerade etnonymer som saknar grund i historien och som stämplats på grupper med människor av en utifrån kommande betraktare.

Liknande exempel finns från Kamerun och Nigeria där etniska grupper skapats av den utomstående betraktaren på administrativ väg, dessa klart avgränsade etniska grupper skapades i en social miljö som annars kännetecknades av flerspråkighet, dialektala variationer och täta kontakter över språkgränserna. En situation som till sina drag liknade den i Norrbotten vid tiden för vikingatidens slut och övergången till tidig medeltid. De konstruerade etniska grupperna kom att placeras ut på en karta av kolonialmakterna som sedan kom att användas av aningslösa arkeologer för att urskilja etniskt kännetecknande artefakter i det arkeologiska fyndmaterialet. Parallellerna är många och problematiken är uppenbar för oss som forskar på områden där källmaterial och ortnamn behandlar och uppger etnonymer.

Alternativa tolkningar av etnonymer i Norrbotten och norra Skandinavien

Det äldsta belägget för finn eller finne återfinns  i den romerske historieskrivaren Tacitus bok om germanerna som beskriver etnonymen fenni  som skall leva i de nordöstra delarna av Germania. Det äldsta nordiska belägget för etnonymen lapp härrör från Orkeyingasagan från 1200-tal där det redogörs för att män som kallas för lappir bor i ett område bortom Finnmark. I ryska källor förekommer etnonymet lop  i krönikor från 1000-tal.

Ingela Bergman lägger fram en tolkning av ortnamnen i Piteregionen utifrån perspektivet att de snarare är relaterade till näringsfång, att etnonymen lapp och finne representerar en ekonomisk differentiering mellan en befolkningsgrupp med renskötsel som huvudnäring (lappar) och en annan med en ekonomi baserad på jakt, fångst och fiske (finnar). Denna tolkning står i kontrast mot den hittills traditionella tolkningen av etnonymerna som etniska grupper dvs. att finne anspelar på den idag existerande etniska gruppen finnar och lapp på den etniska gruppen samer.

Bergman ger också ett förslag till att etnonymen kväner möjligen avser ytterligare en näringsprofil i Norrbotten med tyngdpunkten i boskapsskötsel med inslag av odling, tillsammans med jakt, fiske och möjligen renskötsel. Argumentationen för detta förs utifrån ortnamn som relaterar till kvän/kväner, som återfinns i sammanlagt 18 ortnamn på samiska och finska. Inget annat språk har iakttagits vilket i princip utesluter att kvänerna talade ett eget språk. De 7 samiska gaino-/kaino-namn (kvän) förekommer i Jokkmokks och Arjeplogs kommuner, de 11 finska namnen (kainuu) följer i princip Kalixälvens sträckning.

Ytterligare ett exempel som Bergman lyfter fram belyser hennes argumentation på ett effektivt sätt – det berör två bröder som nämns i skattelängder från Skellefteå där enbart den ene registrerats som finne men inte den andre.

Jag har varken utrymme eller tid att återge Bergmans hela argumentation men den är övertygande och följer den linje som andra forskare på området också lagt fram på senare år. Vill ni läsa hela artikeln återfinns den i Arkeologi i Norr 12.

På det stora hela finns det alltså en problematik kring de etnonymer som återges i ortnamn och historiskt källmaterial för norra Skandinavien. En problematik som består i brist av problematisering, dvs. forskarsamhället har något naivt utgått från att etnonymerna som nämnts har varit desamma över en mycket lång tidsperiod och likställt dessa med nu existerande etniska grupper. Det krävs alltså en större medvetenhet och diskussion om problematiken kring uppkomsten av etnonymer, de här i norr i likhet med de etnonymer som redovisades från imperialismens tidevarv kan vara konstruerade alternativ spegla något helt annat än etnisk tillhörighet, t.ex. näringsfång och utkomst.

Konstruerade etniska grupper?

Man argumenterar för bl.a. att arbetslösa ungdomar söker sig till studier (underförstått humaniora och konst) för att undvika att arbeta…  Vad är det för människosyn? Jag själv känner inte alls igen mig i den bilden… Vem vill inte klara sig själv, ha ett eget boende och göra rätt för sig? Var kommer denna fruktansvärt förvridna bild av dagens ungdomar som någon form av parasiter som inte vill bli vuxna utan vill tära på samhället?

Ett annat argument man lyfter fram är att man vill få slut på s.k. hobbykurser som inte leder till någon direkt ekonomisk nytta, man lyfter då fram en Harry Potter-kurs från Linnéuniversitetet, en kurs i Ortnamn…jag kan nämna fler som Dinosauriernas tid eller varför inte Kemin i köket… Men då är vi återigen inne och värderar kursinnehåll, program och ämnen i relation till ett ekonomiskt värde. De har en poäng att vi bör få slut på kurser som inte är relevanta i relation till utbildningen du läser, kurser som till 90% utgör sommarkurser. Sommarkurser har en tendens att utformas av lärosätena till innehållslösa, lätta och ej kostnadstyngda (dvs. de har få lärarledda timmar) för att locka studenter som ej har arbete under sommaren.

Denna typ av kurser är sällan relevanta för utbildningen man läser (vilket gällde även inom mitt ämne arkeologi) och lärosätena lägger ytterst lite energi på kvalitetssäkringen. I slutändan blir det alltså enbart ett sätt för arbetslösa studenter att försörja sig, klara livhanken över sommaren och detta med lånade pengar. De får sällan ut särskilt mycket av, för utbildningen, relevant kunskap.

Detta löser vi inte genom att straffa lärosäten och ämnesområden som humaniora och konst samt enskilda studenter genom att sänka bidrag, anslag och studiebidrag. Vi löser det genom att angripa kärnan i problemet vilket idag är resursfördelningssystemet inom högskola och universitet och det faktum att studenterna befinner sig utanför de sociala trygghetssystemen samt den mycket undermåliga kopplingen mellan arbetsmarknad och utbildning. Dessa kärnproblem har i sin tur grund i attityder och okunskap, samma attityd och okunskap som Svenskt näringsliv uppvisar.

Men vad är då värde? Ja…jag har insett i mina ringa år på denna planet att det primära värdet är inte vad vi gör för att försörja oss här i livet, även om det må vara vad vi gör bäst eller vad vi råkar tycka vara vad gör vi bäst. Det vi lever på och förmerar oss i är relationer… Relationer mellan människor och möten oss emellan är det vi bygger vårt samhälle på. Ekonomin är inte det vi lever för, ekonomin kan i sig självt aldrig lösa våra problem åt oss…det kan bara vi själva göra. Ekonomin är ett verktyg för oss att forma det samhälle vi vill ha, inget annat.

I dessa möten och relationer mellan människor, i de situationer där människan måste finnas för att sätta gränser, regler och ambitioner…där kommer humanister och samhällsvetare in, konstnärer och kulturarbetare, kommunikatörer och omvärldsanalytiker….kort och gott samtliga. Där har våra kompetenser sitt absolut största värde och där är de oumbärliga.

Men tyvärr har värde sällan en humanistisk tolkning….värdet är idag det man kan uppmäta i ett materiellt värde och omsätta i ett annat materiellt värde. Det är detta som Svenskt näringsliv hade som utgångspunkt när de formulerade sin rapport och det är också det som är deras fall då de uppvisar en stor okunnighet om vad ämnet humaniora tillför till samhället.

Utan humaniora skulle språkkunskaper saknas såsom översättare och tolkar, kommunikatörer och omvärldsanalytiker samt generellt kompetenta och kritiskt tänkande akademiker med oanad förmåga att anpassa sig och vara flexibla. Utan humaniora hotas också demokratin i grunden då kunskaperna om det demokratiska systemet sprids via humanister…t.ex. är lärare och journalister i grunden även de humanister. 

I det allt mer globaliserade samhället med ökad specialisering och en växande tjänstesektor kommer de humanistiska kompetenserna att efterfrågas allt mer, konst och kultur kommer bli allt viktigare för samhället och människorna som lever i det för en fast förankring i vem de är och var de kommer ifrån. Historielöshet i ett samhälle är även det ett reellt hot mot demokratin.

Den ekonomiska definitionen av värde påverkar idag alla sektorer i samhället… Allt ska vara lönsamt och gå med vinst! Förskolor, skolor, vård, kultur…. allt ska konkurrensutsättas och ”effektiviseras”. Idag finns inget värde som värderar något annat än ekonomisk vinning, det är därför vi ser en vilja från bl.a. Kulturdepartementet att utsätta arkeologin i Sverige för fri konkurrens trots att det försämrar det vetenskapliga värdet av undersökningarna och förstör vårt gemensamma kulturarv. Det är också i detta ljus vi bör se Svenskt näringslivs rapport.

Det är med andra ord dags för humaniora att sätta ett nytt värde på agendan…