Folkomröstningar och demokrati

Rådgivande folkomröstningar kompletterar en representativ demokrati med folkvalda företrädare. Ett verktyg för att läsa av en befolknings samlade vilja i en väl avgränsad fråga av allmänt intresse. Några bra exempel på detta i Sverige är folkomröstningarna om kärnkraft, EU och EMU.

Detta var folkomröstningar med tydliga alternativ som föregicks av omfattande kampanjer, debatter och bildningsverksamhet både inom partierna men även i befolkningen i stort. Det allmänna intresset visade sig i högt valdeltagande.

Dessa frågor engagerade hela befolkningen i lägen då våra folkvalda ofta varken inom eller mellan partierna kunde skapa en majoritet kring vägval. Folkomröstning som stöd till den representativa demokratin.

Däremot kan folkomröstningar missbrukas.

Erfarenheterna från direktdemokratins Schweiz visar att effekten av landets många folkomröstningar bromsar samhällsutvecklingen. En reaktion mot förändring, inte en kraft för förändring. Så sent som 1959 röstade man t.ex. nej till kvinnans rösträtt. I en region fick kvinnor inte den rättigheten förrän 1990!

Det handlar också om bristen på ansvarsutkrävande. I Storbritannien är förvirringen och ilskan efter Brexit stor men det finns ingen att kräva svar och ansvar ifrån. Alla och därmed ingen bär ansvar för beslutet.

I Schweiz utbröt stora demonstrationer och protester efter att rasistiska partiet SVP drivit fram en folkomröstning som förbjöd minareter, men vem skulle ställas till svars? Alla och därmed ingen. Eller rättare sagt ”alla” som röstade. Nära hälften av befolkningen röstade inte, frågan var inte av allmänt intresse. Demokratin kidnappades av rasister.

En forskningsstudie från 2014 visade dessutom att folkomröstningarna i Schweiz lett till en valtrötthet som sänkt valdeltagandet både i folkomröstningarna och i de allmänna valen. Valdeltagandet i de allmänna valen är generellt under 48 % och i folkomröstningarna ännu lägre!

Högt valdeltagande är viktigt på grund av representativiteten. Det visar att många intressen, åsikter och samhällsklasser ges utrymme i det demokratiska beslutsfattandet vilket är centralt för demokratins trovärdighet, att balansera olika intressen och prioriteringar. Blir valdeltagandet för lågt kan demokratin kidnappas av organiserade särintressen.

Sverige har en tradition där direktdemokrati i form av rådgivande folkomröstningar kan kombineras med ansvarsutkrävande i vissa, tydligt avgränsade frågor av allmänt intresse. Det systemet måste vi värna.

Jag är mot bakgrund till detta skeptisk till en folkomröstning i skolfrågan eller för den delen i andra komplexa frågor. Nu ska jag förklara varför.

Min argumentation baserar sig på en rapport från det nationella kommunforskningsprogrammet med namnet Åtta skolexempel på lokal demokrati? Folkomröstningar och politiskt ledarskap i arbetet med att reformera kommunala skolorganisationer.

I forskningsrapporten har man studerat samtliga åtta kommuner som mellan 2011-2014 folkomröstade om förändrad skolorganisation. I detalj har man studerat hur kommunala politiker hanterat förväntningarna på såväl resursanpassning, verksamhetsutveckling som medborgarinflytande i det politiska beslutsfattandet.

I rapporten konstaterar man följande:

• Det är relativt enkelt att samla ihop de 10 % som krävs för att driva igenom en folkomröstning med den politiska minoritetens stöd.

• Tittar man närmare på vilka som tog initiativ till samt röstade i folkomröstningarna finns det en väldigt tydlig koppling till de områden som berördes mest av de föreslagna reformerna. Det är egenintressen eller åtminstone starkt koncentrerade lokalintressen snarare än en bredare omtanke om kommunens övergripande utveckling som låg bakom mycket av engagemanget.

• Kraven på direktdemokrati kolliderar med den politiska jämlikheten och helhetsansvaret. Det är de som redan har stora kunskaper och framförallt ett stort politiskt engagemang som deltar och därmed ges möjlighet att förstärka redan existerande politiska ojämlikheter. Det går inte heller att lyfta ut frågan om en eller ett antal enskilda skolor från en bredare kommunal helhet.

• I de studerade fallen var just medborgarnas engagemang eller snarare brist på engagemang en central fråga. Valdeltagandet var generellt lågt – i genomsnitt 38 procent där det endast i två fall var över 50 procent och en majoritet av fallen var under 30 procent. Röstdeltagandet var avsevärt högre procentuellt sett i de områden där man berördes mest av de föreslagna reformerna.

• Kommunföreträdarna vittnar om att det är svårt att skapa bra och konstruktiva diskussioner kring förändringar i skolorganisationer och då inte minst skolnedläggningar. De flesta politiska beslutsfattarna i studien bekräftar därmed resultaten från en tidigare studie där kommunföreträdarna påtalade att emotionellt laddade egenintressen i skolnedläggningsfrågor stod i vägen för försöken till en konstruktiv medborgardialog.

Mot bakgrund av denna undersökning måste frågan ställas om en folkomröstning enligt dagens utformning är vägen framåt för att säkra medborgarinflytande?

Ser man till ovan nämnda studie och jämför ett valdeltagande på runt 30 % i folkomröstningar om förändringar av skolstrukturen och mellan 82-85 % i de allmänna valen så inser man också att legitimiteten vid dessa folkomröstningar är låg. Engagemanget bland befolkningen för förändringar av skolstrukturen är, enligt studien, inte allmänt och inte en tillräckligt viktig fråga för de allra flesta för att gå och rösta om det i en folkomröstning.

Som studien visar är det ett mycket högre valdeltagande i områden som påverkas av förändringar av skolstrukturen, upp till 90% i vissa fall, men generellt sett ett lågt valdeltagande i hela kommunen.Vad har det för påverkan på demokratin att en minoritet i en kommun kan driva fram en folkomröstning, som genom att organisera sig och mobilisera sig kan ”vinna” på grund av att frågan inte engagerar en bredd av befolkningen? Ska en majoritet av en minoritet få besluta i en komplex fråga som rör 100 % av befolkningen?

I rapporten visar man att dagens system kring folkomröstningar kostar demokratin mer än vad det ger tillbaka. Bakgrunden är att det politiska beslutsfattandet handlar om att väga olika legitima behov och intressen i en kommun gentemot varandra, den avvägningen kan bara göras inom den representativa demokratin, i fullmäktige där folkvalda partiföreträdare med ansvar hela kommunen hittar balanserade och avvägda kompromisser.

Det uppdrag som fullmäktige har kolliderar med den strävan som finns hos medborgarrörelser som vill ha en folkomröstning. Som studien visat så behöver dessa rörelser inte ta hänsyn till andra behov och intressen och gör sällan det, utan motståndet och engagemanget utgår ifrån deras egna avgränsade, men ändå förståeliga, intressen av att bevara en eller flera skolor i sina respektive bostadsområden. Detta är däremot bara ett av många intressen och ett av många behov som måste vägas av i ett beslut som rör hela skolorganisationen.

En likvärdig och jämlii skola för alla elever är vad det handlar om i slutändan.

En slutsats enligt studien är att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att kombinera representativ demokrati med direktdemokratiska inslag som folkomröstningar när det gäller skolorganisationen. Att den sortens försök att stärka demokratin istället leder till en sämre fungerande demokrati, ”medicinen tar död på patienten”. Den slutsatsen kan nog säkerligen dras för andra komplexa frågor i kommuner och regioner.

Forskningsrapporten visar att den lagändring som skedde 2011 med syfte att stärka medborgarnas möjligheter till demokratiskt deltagande i beslutsfattandet inte har lett till en förstärkning av den kommunala demokratin. Snarare tvärtom. Det har i samtliga åtta fall lett till uppslitande debatter, ett mer extremt debattklimat där många, framför allt politiker, aktat sig för att uttala sig av rädsla för hot och där möjligheten till konstruktiva dialoger uteblivit på grund av den känslomässiga reaktionen från de som skulle ”drabbas” av beslutet. Det har i slutändan lett till ett ökat missnöje från medborgarna över den kommunala demokratin och ett missnöje från de folkvalda över att inte kunna utföra det uppdrag man fått genom de allmänna valen.

Jag är för ett ökat medborgarinflytande, men just i denna fråga så ser jag inte att direktdemokrati är förenligt med den representativa demokratin. Det är svårt att jämka dessa två. Då är aktiva och grundliga medborgardialoger i rätt del i beslutsprocesserna betydligt mycket bättre och ger chans för fler medborgare att påverka underlagen till beslut.

Att försöka reducera oerhört komplexa frågor, som frågan om skolstrukturen i Luleå, till en fråga om ja eller nej håller inte.

Nils Harnesk, (S)